Billy Rimgards dagbok
Det travas på ute i gatan. Juli var bra. Jag brukar gå till Persnäs Kyrka och vända. Det är exakt 5 kilometer här från mitt andra hem i Frönäs. När sommargästerna är borta brukar jag gå längs åkrar och marker, men nu på sommaren håller jag mig på vägen för där finns det färre att behöva hälsa på. Om ett par dagar åker jag tillbaka till stan och då får målen sättas blygsammare, utifrån den lilla besvärande omständigheten att större delen av dagen kommer tillbringas på ett kontor med dåligt wifi.
Jag går ofta till små loppisar och begagnatbodar. En sak som finns i överflöd är kokböckerna med enormt många variationer på ett och samma tema.
”200 goda pizzor”. Första sidan, ett recept på grunddeg. Sedan 200 förslag på olika kombinationer av fyllning.
”150 goda soppor för vintern”. Fler soppor än det finns vinterdagar på ett år.
”101 smoothies”.
Den som är en smoothie-människa har gissningsvis ett antal favoriter som den går runt på. Två-tre? Tre-fyra? Antalet smoothie-tillfällen på en vecka är trots allt begränsade och vi är vanedjur. Smoothie-människan kan plocka upp denna bok och kanske hitta en eller två till att lägga till samlingen.
Den som inte är en smoothie-människa men ska starta ett nytt liv efter sommaren och ser sig själv kunna vara en smoothie-människa kommer plocka upp boken, testa en gång men sedan upptäcka att det var för mycket pyssel att rengöra mixerstaven. Sen blir boken stående tills dennes dödsbo ska ut på loppis.
Därtill är det här inte den enda smoothie-boken (en sökning på ”smoothies” på AdLibris ger 1347 träffar). I teorin finns grundplåten till att varje dag i resten av våra liv dricka en ny smoothie.
Det finns en melankoli inbyggd i denna insikt. Av dessa ”101 smoothies”, hur många kommer att någon gång faktiskt göras? Boken är en livsstilsmarkör för den man är eller vill vara, men hur väl kommer dess egentliga funktion att nyttjas?
Jag anar att här finns en utmaning för mig att ta tag i. Om dessa flitiga författare har lagt tid på att konstruera recept, provlaga, förfina, dokumentera, fotografera och sammanställa… Är det då rimligt att detta arbete ligger och dammar på en loppis?
Jag har ingen ambition att vara smoothie-människa men kanske måste jag börja laga mig igenom dessa smoothies av respekt, inte för smoothie-människorna utan för smoothie-författarna.
Jag läser Bodil Malmstens loggböcker. De började som en blogg men hon kallar det logg eftersom hon tycker blogg är ett så fult ord. Hon undrar varför vi inte har skapat ett bättre ord för blogg.
Det är skrivet 2006. Arton år senare har vi fortfarande inget bättre ord.
Jag håller med henne helt. ”Blogg” har alltid legat snett i min mun. Det är något med det där tjocka ”blo” som får det att kännas äckligt. Det tjocka ”blo” för tankarna till ord som engelskans ”bloated” och ”blob”. På svenska är det i samma grannskap som ”blod”, ”blotta” och ”blockad”. Det är ljudmässigt i närheten av ”vulgär”.
Det är därför jag inte kan äta kvarg. Det har inget med smaken att göra, utan ordet. Kvarg låter som ett skadedjur.
Kvarg och blogg. Samtidsmarkörer cirka 2010.
Det är ledsamt att det i alla avseenden finare originalordet ”webblogg” förkortades till det vulgära ”blogg”. Och det är ledsamt att inget har hänt med nomenklaturen på de 18 år som gått sedan Malmsten skrev.
Det är däremot glädjande att det är så ute att ha en blogg att jag, nu när jag dragit igång den här sidan igen, kan kalla det för vad som helst utan att det är en pose. Jag kan säga att det här inte är en blogg utan det uppfattas som positionering, för det finns knappt bloggar så vad är det att positionera sig emot?
Så här:
I begynnelsen fanns nätdagboken. Numera behöver vi inte förledet ”nät-” eftersom det digitala är lika normalt (eller normalare) än det fysiska. Ergo: Dagbok. Det här är en dagbok.
Vi hade årsmöte i vattenföreningen. Vi är tio fastigheter här i bygatan på norra Öland som delar på en vattenledning. Med det kommer att vi behöver ha ett årsmöte för att upplägget med föreningen ska ske korrekt. Det är trevligt. En fika borta hos Söderströms.
En av punkterna på årets möte gällde livslängden på de rör som för tio år sedan drogs från den kommunala ledningen nere i Trosnäs och som utgör själva vårt vattensystem. Det var en obesvarad fråga från förra årsmötet men det hade nu undersökts och beskedet var att de inte kommer att behöva åtgärdas på 50 år.
”Då kommer rören alltså inte vara en huvudvärk för någon av deltagarna i detta möte utan det lämnar vi till kommande generationer”, sa ordföranden och vi skrockade och gick vidare.
Jag var med ganska god marginal yngst på mötet och den instinktiva känslan var att den kommentaren ju inte gällde mig, men sen insåg jag att jo det gör det ju.
Den där insikten händer ibland. Som när jag köpte en låda skruvplugg för att jag skulle skruva ihop lite saker och kassören sa ”där har du så det räcker resten av livet”.
Det var för femton år sen.
Och han hade rätt. Jag blev sugen på att börja montera en jävla massa hyllor och tavlor liksom för att trotsa. Men nu har jag förstått att det är lika bra att bara vänja sig.
Jag går mycket. Går och går. Jag loggar allt för det som inte loggas finns inte.
April: 134 kilometer.
Maj: 194 kilometer.
Juni: 128 kilometer (förkylning)
Juli så här långt: 161 kilometer.
Läkare brukar ge rådet ”ta en promenad” för ett brett spektrum av allmän mental svajighet, och det knäppa är att det fungerar. Men det är inte huvudsakligen därför jag går. Tror jag.
I den mycket konkreta sysselsättningen att sätta en fot framför den andra om och om igen öppnas en lucka för tanken att ägna sig åt det viktiga. Processa. Jag brukar hänvisa till forskning som jag någon gång googlade fram men inte har kvar länk till längre. Så lämpligt.
Det handlar om att medan en del av hjärnan är fullt upptagen med att koordinera att sätta en fot framför den andra så släpps tyglarna för den andra delen. Den får flyga friare. Den puttrar på. Så jag problemlöser medan jag går. Glasklara analyser av jobbsaker som verkat omöjligt komplexa när jag tittat på dem i mina nedklottrade A3-papper eller något projekts röriga Miro-bräda (A3 vinner alltid, formatmässigt).
Jag kan lyssna på ljudböcker medan jag går. Sjunka ner i berättelsen. Det kan jag aldrig med ljudböcker annars.
Och jag kan bygga hela arrangemang för musik i huvudet som jag, när jag kommer hem, ”bara” behöver sätta på pränt. Jag har ett tydligt minne av att Frönäs ”Hold Yourself in the Light, Kid” var i princip klar efter en långvända i Älvsjö-skogen.
Men jag har börjat undra.
Min tjej sa att jag härom natten var ute och gick i drömmen. Som en hund. Tipp tapp mot sänggaveln, fullt fokus på en fot framför den andra. Sedan kom gryningen och jag gick upp och klickade på min Apple Watch och begav mig ut på vägen för dagens första halvdussin kilometrar.
Det väcker ju onekligen en svår fråga: Vart är jag på väg?
Vi hade ett par goda år här. Från 2004 till 2012 cirka. Bloggen fanns rent tekniskt kvar ytterligare en tid, men sen small det.
Virus på grund av gamla ouppdaterade wordpress-pluggar. Fakturor för bilder som jag inte hade rättigheter för. Alla dessa piratläkemedel som skulle säljas av botar. Gamla BASS var en produkt av och för 00-talet, inte rustad för att stå emot internet på 20-talet. Allt rök.
Jag läste igenom ett gäng gamla inlägg i databasen härom veckan. Det fanns de som hade nåt, framförallt mina längre och mer jobbade texter. Men det fanns också så mycket skit. Ungt och naivt. Inte rustat för internet på 20-talet. Såklart. Vi var unga och naiva, vi behöver inte skämmas. Men vi behöver inte skylta med det heller. Låt det gamla förbli begravet.
Men, vet du? Jag känner att jag behöver en plats bortom insta stories och fiskande tweets. Jag är trött på att allt jag delar ska delas i en feed, och att den feedens huvudsakliga funktion är att kränga grejer. Så jag labbar runt lite med en ny blogginstallation här. Jag har ingen aning om vad planen är ännu. Vi är inte unga längre, men jag misstänker jag är precis lika naiv. Låt det här jäsa lite. Inga ambitioner.
Stay low. Move fast.
