Att gå har nu blivit en del av min identitet. Det är det jag gör. Frågade du mig för 20 år sedan ”Vem är du?” så hade jag svarat ”En som skriver”. Jag levde mitt liv framför tangentbordet, tänkte hela tiden på nästa tillfälle jag ostört skulle få skriva. Vem är jag nu? En som går. I tanken är jag hela tiden i nästa tillfälle jag får sätta fötterna mot asfalten. Fuck mindfulness och be here now, om fyra timmar får jag gå igen! Jag behöver köpa nya skor, nya tajts. Materialet håller inte för min obeveklighet. Det nöts bort. Kilometer efter kilometer.
Revisionism: Jag kanske aldrig var ”en som skriver”. Jag kanske bara var en som behöver ha något att klänga fast i och sysselsätta mig med som besatt för annars vettefan vad som händer.
Jag är glad att du – oavsett vad som ligger bakom – är en som skriver här ibland, nu.
Jag är glad att du hittar hit, haha. Mad respect!