Oasis återförenas. Masshysteri inför massiva konserter. Kraschade biljettköer. ”Överdrivet”, tycker en del som drar ett annat band från eran ur backfickan och menar att det var mer betydelsefullt. Jag tänker två saker:
- Det är lätt att glömma hur bra Oasis var under ett par år. ”Det har inte hänt ofta i musikhistorien att världens största band också är världens bästa band”, som Alan McGee fritt citerad sa i någon dokumentär.
- Det är lätt att glömma hur dåliga de blev sen.
Det som jag däremot aldrig kommer att glömma är hur kul vi hade det. Jag blir bakfull bara jag hör introt till ”Cigarettes & Alcohol”.
Ljud är en oerhört stark bärare av minnen. Jag skriver ”ljud” men menar kanske mest ”musik”. Den är ankare till en tid. Det krävs inte många toner av en låt för att direkt kasta lyssnaren tillbaka till känslorna och tankarna från en annan tid. Den öppnar dörren till ett inre liv som man hade växt ifrån eller förträngt.
Därför blir diskussionen om Oasis kvalitet som band så ointressant. Att debattera huruvida de hade samma konstnärliga ”kvalitet” som valfri annan samtida aktör är att missa målet. Entusiasmen inför deras spelningar är varken ett uttryck för att någon tror att de fortfarande är världens bästa band eller en simpel reflex av nostalgi. Jag tror det handlar om hiraeth.
Kymriskans ”hiraeth” är ett av mina favoritord. Jag tänker så ofta på det. Vi har ingen motsvarighet i svenskan och det finns inte heller ett bra engelskt ord. En definition kan låta så här:
”Hiraeth översätts vanligen som ’hemlängtan’ men det har en större betydelse. Det fångar en djup, bitterljuv känsla av längtan som går bortom att sakna en viss plats eller en viss person. Det täcker in en känsla av melankoli och sorgsenhet över ett förflutet som inte går att återskapa.”
Det vi ofta viftar bort som nostalgi känns i mitt hjärta mer som hiraeth. Det är längtan till en viss plats, en viss tid, en viss känsla med vissa personer, men det är samtidigt också insikten i att den platsen, den tiden, den känslan inte kan återupplevas. Det var då och där. That’s it.
Varje gång jag hör ”Live Forever” i kombination med dålig fatöl slår hiraeth till. Men jag vet ju därmed också att det jag känner är en hägring.
Jag jagade därför inga biljetter, har ingen sug efter att se spelningarna. Det är inte en recension av hur relevant jag tycker återföreningen är. Det är bara insikten om att mitt Oasis fanns på de där förfesterna, på Tubens dansgolv, i de där bortabussarna, i en fas i livet när en ”Shakermaker” fick en att gå med bara lite rakare rygg, våga tro bara lite mer på sig själv.
Men jag klandrar ingen som känner lockelsen. Och drömmen om att Oasis är bandet som ska få den här deppiga tiden i gungning igen går definitivt inte att debattera utifrån hur ”bra” musiken egentligen var. Den är större än så.
Björn säger
Jag har inte kvar någon rss-läsare så bra att du nämnde detta i podden och bra ord, hiraeth.