Under en bro vid S:t Eriksplan låg den ljusskygga skivbörsen Diamond Records. På gymnasiet hade vi håltimmar. Det förekom att vi åkte in till stan och gick skivrundor på hålltimmarna. Det förekom att Diamond Records ingick. Det förekom att vi aldrig kom tillbaka till lektionerna som låg efter håltimmarna.
På en hylla i Diamond Records stod en blå låda med en lapp. ”Knepigt promokit The Cure, 600kr”. Det kan ha varit 800kr också.
Jag var student. Jag fick välja vad jag la pengarna på. Även om detta var ”Wish”-promoboxen, ett The Cure i sitt prime, så var jag inte de facto en samlare. Det var inte värt det.
Spola fram och jag går samma fotspår som alla andra medelålders män. Med månadslön och ett gnagande behov av att fixa prylarna som man inte kunde få som barn.
30 år har gått och 30 år har nött ner och förstört de knepiga promokiten. Komplettisterna har fått härja fritt.
Jag kollar på ebay och det finns ett knepigt promokit till salu. 12000 kr. Jag får 5% rabatt och free shipping.
Detta är ”Wish”, ett The Cure i sitt prime. Men jag är de facto inte samlare. Det är inte värt det nu heller. Man får fortsätta wish impossible things.
Lämna ett svar