Billy Rimgard

Det händer att jag går in i Google Maps, släpper ner gubben på en främmande plats och sen tillbringar en halvtimme med att gå runt. Se de där platserna jag aldrig kommer få se. Det är bra för fantasin. Och för inspirationen. I dag var jag till exempel i Goldsboro, North Carolina och fick plötsligt se en fin idé för mitt hus på Öland.

En Sequentix Cirklon är en musikpryl. Men den gör inga ljud. Det är en sequencer, och en sequencers uppgift är att styra andra grejer, såna som gör ljud. Man matar in noter, den spelar upp.

En Cirklon är mytomspunnen. Jag vet inte exakt varför. Den ska vara bra. Skitbra. Aphex Twin har haft flera.

Om du vill ha en Cirklon får du först skriva upp dig på en väntelista. De handbyggs av någon tapper i Berlin och efterfrågan är långt större än leveranskapaciteten.

När du varit på väntelistan i sådär tre år så blir det din tur. Då betalar du in 2082 Euro plus kanske lite till om du vill ha en del användbara tillbehör.

Jag vet inte om det är den där ouppnåeliga skimret som gör att den känns så lockande. ”Kolla här, nåt som inte är tillgängligt direkt. Den måste jag ha.” Eller, lockande och lockande. Jag vet ju att jag inte skulle bli bättre på att göra musik med den, men det vore kanske ett värdigt attribut till en medelålder (värdigare än en SUV).

Ja, krisar det ordentligt finns såklart en andrahandsmarknad där priserna motsvarar maskinens exklusivitet.

Jag är så glad att jag hittat tillbaka till Serie A. Den sena kvällsmatchen på söndagar är något av det finaste vi har.

Milano-derby på ett San Siro i mörker. Kreverande bangers. Grinig stämning. Simone Inzaghis lugg i flaxande synk med hans fäktande.

En stund av stilla upprymdhet innan arbetsveckan.

Det finns en paradox i att berätta om skapande på digitala plattformar (ja, jag menar ”skapa content”, men hu så det ligger i munnen). Jag tänker då inte på den här dagboken, utan de som ”gör innehåll” av en kreativ hobby eller livsstil. Drejar-TikTok. Virka-Insta. Musikpryl-Youtube.

Situationen påminner lite om dokumentärmakarens paradox där objektet man gör dokumentären om aldrig kan vara opåverkad av att det görs en dokumentär, så hur dokumentärt är då berättandet. Fast i fallet digitala plattformar är paradoxen mer i stil med att om man gör filmer om sitt skapande så är det filmerna som är skapandet, istället för det man skapar. Rörigt, men jag reder ut:.

Jag älskar många av de ibland lite knäppa subkulturer som uppstår i YouTubes smalaste genres. En som fascinerar är det stora utbudet av ”unclogging videos”, det vill säga youtube-kategorin som går ut på att man rensar kulvertar och avlopp från kvistar och bråte så att vattnet kan flöda fritt.

Obligatoriskt att filma både in- och utflöde.

Bonuspoäng om det blir strömvirvlar i vattnet när stoppet släpper.

I en sådan genre så är uncloggandet i sig hela grejen. Du kan unclogga odokumenterat, men själva handlingen att rensa avloppet från bråte är densamma oavsett om du spelar in en film samtidigt som du gör det eller inte.

I någon slags gråzon går det sedan att hitta till exempel Husbils-Insta. Det går att argumentera för att husbilsinfluencers planerar resor och stopp utifrån vad som ger content och att husbilsresan skulle ha sett annorlunda ut om den inte dokumenterades. Men själva utförandet följer ändå ett mönster som ser ut ungefär som verklighetens: köra väg -> hitta ställplats -> fixa något att äta -> gå på utflykt.

För de som ”skapar content” (du hör hur lågt det låter) av en skapandeprocess inom hantverk och konst så ställs de däremot inför en paradox: Innehållet de publicerar är först och främst gjort för att vara bra innehåll, inte att vara en givande skapandeprocess.

Jag påstår inte, utan jag upplever det.

Jag följer aktivt Musikpryl-Youtube. Det finns många skickliga youtubers som publicerar tutorials, recensioner och allmänt inspirerande narrativ om prylarna de pysslar med och, ibland, musiken de skapar. Ofta verkar de inte skapa svinmycket musik bara, och jag förstår varför.

Att skriva och producera musik är en introvert syssla. Den gör sig inte jättebra på bild. Man sitter och testar grejer och försöker få till nåt och tycker att ens snare låter skit och prövar att lägga en fläskig stråkmatta och tycker att ens snare låter svinbra och det är upp och det är ner och till slut så hör man ingen skillnad på några ändringar man gör längre och så tänker man att äh det får hålla som det är.

Men ibland händer det att man har gått ner i ett kaninhål som uppenbarligen inte kommer leda till en låt som det kommer bli nånting med, men som ändå har något intressant i sig. I stunden känns det bra. Man gillar det. Och i ett sånt läge så vore det ju inte dumt att göra lite cooontent av det.

Jag doppade tårna lite i Musik-Youtube i slutet av sommaren. Jag spelade in några videos om det minisystem med eurorack jag labbade med under semestern, min process när jag skrev musik för en podcast och slutligen just ett sånt jam som lät bra i stunden men som inte skulle kunna bli en färdig grej. Jag har lärt mig två saker:

1. Hjälp vad det tar tid att få till en video som i alla fall har någorlunda duglig kvalitet.
2. När jag lägger tiden på att göra videon så gör jag inte musik.

Ganska fort sugs tanken till vad som gör sig bra som youtube-video snarare än vad som låter bra rent musikaliskt. Ganska fort börjar man utforska idéer som rent konstnärligt är återvändsgränd men som lämpar sig till en bra videorubrik. ”Oneliners”, skulle man kunna kalla det. För musiken jag släpper som Frönäs är inte oneliners, det är låtar som det gått in många långa timmar av tvivel och pyssel i.

Och på den platsen så är jag mitt i paradoxen:

Jag tycker det är kul att göra videos. Jag slickar i mig bekräftelsen jag får när youtube-algoritmen hittar dem och börjar pusha ut den (en respons som är otänkbar av ett vanligt albumsläpp). Jag har tankar och idéer om vilka videos jag skulle kunna göra, MEN – och detta är viktigt: Mitt i allt detta gör jag inte musik. Jag gör videos. Jag gör ”content” som bara kommer rinna igenom folks startsidor och sedan glömmas bort. Det är inte dokumentärt foto om när jag sitter och producerar, utan musik som skapas för att bli bra dokumentärt foto.

Jag säger inte att det är fel att släppa en video då och då. Men för min egen skull vill jag bara lämna den här anteckningen här, så jag minns att det är viktigt att veta vad det är man gör och varför. Att göra videos är inte att göra musik. Vill jag göra musik så ska jag göra musik. Låt stå.

Oasis återförenas. Masshysteri inför massiva konserter. Kraschade biljettköer. ”Överdrivet”, tycker en del som drar ett annat band från eran ur backfickan och menar att det var mer betydelsefullt. Jag tänker två saker:

• Det är lätt att glömma hur bra Oasis var under ett par år. ”Det har inte hänt ofta i musikhistorien att världens största band också är världens bästa band”, som Alan McGee fritt citerad sa i någon dokumentär.
• Det är lätt att glömma hur dåliga de blev sen.

Det som jag däremot aldrig kommer att glömma är hur kul vi hade det. Jag blir bakfull bara jag hör introt till ”Cigarettes & Alcohol”.

Ljud är en oerhört stark bärare av minnen. Jag skriver ”ljud” men menar kanske mest ”musik”. Den är ankare till en tid. Det krävs inte många toner av en låt för att direkt kasta lyssnaren tillbaka till känslorna och tankarna från en annan tid. Den öppnar dörren till ett inre liv som man hade växt ifrån eller förträngt.

Därför blir diskussionen om Oasis kvalitet som band så ointressant. Att debattera huruvida de hade samma konstnärliga ”kvalitet” som valfri annan samtida aktör är att missa målet. Entusiasmen inför deras spelningar är varken ett uttryck för att någon tror att de fortfarande är världens bästa band eller en simpel reflex av nostalgi. Jag tror det handlar om hiraeth.

Kymriskans ”hiraeth” är ett av mina favoritord. Jag tänker så ofta på det. Vi har ingen motsvarighet i svenskan och det finns inte heller ett bra engelskt ord. En definition kan låta så här:

”Hiraeth översätts vanligen som ’hemlängtan’ men det har en större betydelse. Det fångar en djup, bitterljuv känsla av längtan som går bortom att sakna en viss plats eller en viss person. Det täcker in en känsla av melankoli och sorgsenhet över ett förflutet som inte går att återskapa.”

Det vi ofta viftar bort som nostalgi känns i mitt hjärta mer som hiraeth. Det är längtan till en viss plats, en viss tid, en viss känsla med vissa personer, men det är samtidigt också insikten i att den platsen, den tiden, den känslan inte kan återupplevas. Det var då och där. That’s it.

Varje gång jag hör ”Live Forever” i kombination med dålig fatöl slår hiraeth till. Men jag vet ju därmed också att det jag känner är en hägring.

Jag jagade därför inga biljetter, har ingen sug efter att se spelningarna. Det är inte en recension av hur relevant jag tycker återföreningen är. Det är bara insikten om att mitt Oasis fanns på de där förfesterna, på Tubens dansgolv, i de där bortabussarna, i en fas i livet när en ”Shakermaker” fick en att gå med bara lite rakare rygg, våga tro bara lite mer på sig själv.

Men jag klandrar ingen som känner lockelsen. Och drömmen om att Oasis är bandet som ska få den här deppiga tiden i gungning igen går definitivt inte att debattera utifrån hur ”bra” musiken egentligen var. Den är större än så.