Irrpostning

Jag sådde ett gäng tagetes i våras. De har varsamt drivits upp, tagits om hand och slutligen planterats här i Frönäs. Nu är de precis på väg att börja blomma, och då är det dags för mig att åka tillbaka till stan. Det går att välja en melankolisk dörr för en reflektion om roads not taken och så vidare här, men jag väljer den andra dörren.

Jag tycker det är fint att trädgården gör sin grej och lever sitt liv även när jag inte är på plats. För det här är inte en stängning för säsongen, tack och hej vi ses nästa semester. Nej då. Frönäs är mer som ett andra hem, och jag kommer snart komma tillbaka. Det är inte ett avsked att åka härifrån. Det är mer ett kärt återseende med modulärsyntarna och Il Fornos pizzor och de andra grejerna i Hägersten.

Jag har lekt med tanken på att montera webbkameror i trädgården för att kunna hänga med i vad växterna gör. Men går man över en gräns där?

Jag har en dröm om att en dag inte åka tillbaka. Skaffa mig en bra grävmaskin och slå mig ner för gott. Ta modulärsyntarna dit. Gräva dräneringar åt de som bara har den melankoliska dörren att välja i slutet av säsongen. ”Ses nästa år.” Sen kan jag fika till solnedgångarna över stenkusten off season.

I en parallell verklighet har det redan skett, och det känns tryggt. I denna tidslinje kommer det att ske så småningom, är jag nästan säker på. Men ännu är jag inte riktigt klar med Hägersten. Och två av de sådda tagetes satte vi på pappas och farmors gravar nere i Västberga, så när jag är tillbaka ska jag åka dit och se hur de tagit sig.

Jag läser Bodil Malmstens loggböcker. De började som en blogg men hon kallar det logg eftersom hon tycker blogg är ett så fult ord. Hon undrar varför vi inte har skapat ett bättre ord för blogg.

Det är skrivet 2006. Arton år senare har vi fortfarande inget bättre ord.

Jag håller med henne helt. ”Blogg” har alltid legat snett i min mun. Det är något med det där tjocka ”blo” som får det att kännas äckligt. Det tjocka ”blo” för tankarna till ord som engelskans ”bloated” och ”blob”. På svenska är det i samma grannskap som ”blod”, ”blotta” och ”blockad”. Det är ljudmässigt i närheten av ”vulgär”.

Det är därför jag inte kan äta kvarg. Det har inget med smaken att göra, utan ordet. Kvarg låter som ett skadedjur.

Kvarg och blogg. Samtidsmarkörer cirka 2010.

Det är ledsamt att det i alla avseenden finare originalordet ”webblogg” förkortades till det vulgära ”blogg”. Och det är ledsamt att inget har hänt med nomenklaturen på de 18 år som gått sedan Malmsten skrev.

Det är däremot glädjande att det är så ute att ha en blogg att jag, nu när jag dragit igång den här sidan igen, kan kalla det för vad som helst utan att det är en pose. Jag kan säga att det här inte är en blogg utan det uppfattas som positionering, för det finns knappt bloggar så vad är det att positionera sig emot?

Så här:

I begynnelsen fanns nätdagboken. Numera behöver vi inte förledet ”nät-” eftersom det digitala är lika normalt (eller normalare) än det fysiska. Ergo: Dagbok. Det här är en dagbok.

Vi hade årsmöte i vattenföreningen. Vi är tio fastigheter här i bygatan på norra Öland som delar på en vattenledning. Med det kommer att vi behöver ha ett årsmöte för att upplägget med föreningen ska ske korrekt. Det är trevligt. En fika borta hos Söderströms.

En av punkterna på årets möte gällde livslängden på de rör som för tio år sedan drogs från den kommunala ledningen nere i Trosnäs och som utgör själva vårt vattensystem. Det var en obesvarad fråga från förra årsmötet men det hade nu undersökts och beskedet var att de inte kommer att behöva åtgärdas på 50 år.

”Då kommer rören alltså inte vara en huvudvärk för någon av deltagarna i detta möte utan det lämnar vi till kommande generationer”, sa ordföranden och vi skrockade och gick vidare.

Jag var med ganska god marginal yngst på mötet och den instinktiva känslan var att den kommentaren ju inte gällde mig, men sen insåg jag att jo det gör det ju.

Den där insikten händer ibland. Som när jag köpte en låda skruvplugg för att jag skulle skruva ihop lite saker och kassören sa ”där har du så det räcker resten av livet”.

Det var för femton år sen.

Och han hade rätt. Jag blev sugen på att börja montera en jävla massa hyllor och tavlor liksom för att trotsa. Men nu har jag förstått att det är lika bra att bara vänja sig.