Irrpostning

I helgen skickade jag mitt förstorarvisir till en som behövde det bättre. Förstorarvisir, heter det så? Luppglasögon? Det spelar ingen roll, man ser ut som en tönt i dem. Men man behöver dem om man, som mottagaren av mitt par, ska odla fram en helt ny sorts böna. Eller som jag, som ville bygga en egen synt.

Det var under pandemin jag bestämde mig. Jag hade en tydlig målbild: Jag skulle spela in musik med ett instrument jag byggt.

Jag hade ingen erfarenhet alls, men numera finns ju kunskaperna och resurserna att få tag på. Det man själv måste bidra med är pannbenet och viljan.

Jag tog onlinekurser i elektronik. Hundratals timmar som jag slukade om motstånd, volt och dioder.

Parallellt började jag löda färdiga kits till modularsyntar. Jag ville ju designa själv, men jag hade långt kvar. Och att bygga kits var ett utmärkt sätt att se och lära av hur andra gjort. Första gången jag höll i lödkolv och första gången jag fick starta upp något jag själv satt ihop.

Jag hade flow. Jag kände att jag började förstå det som tidigare bara varit magi.

Då kom halvledarkrisen.

14 månader leveranstid för tio stycken transistorer? 18 månader leveranstid för en annan? 2 år för en tredje?

Jag har alltid haft låg tolerans för dem som snackar men inte gör. Jag vill själv vara en sån som genomför grejerna jag tar mig an. Men de här ledtiderna och de helt omöjliga sajterna man var tvungen att besöka för att försöka hitta komponenterna och den logistiska situationen i att jag inte hade ett helt livs samlande av bra delar att använda… Jag tappade glöden.

Det jag lärt mig var inte förgäves. Med mina nyvunna kunskaper om ljudets uppkomst kunde jag bygga en ganska avancerad maskin i Reaktor som jag använde flitigt på mitt album ”Take the Scenic Route”. Och det har gjort mig bättre på att koppla runt i modularsyntarna.

Men ändå.

Det där förstorarvisiret (luppglasögonen?) har varit som ett hån varje gång jag sett det. Och lödkolven och kretskortshållaren och lådan med motstånd och … Ja, allt hånar mig för att jag inte tog det där projektet i mål. Men en liten bit av det kommer i alla fall till användning nu. I bönornas tjänst. En ny böna. Det är inte dåligt det heller.

Snabbmatskedjor vill att jag ska installera deras appar. De bjuder på grejer om jag gör det. Här, en gratis kaffe. Jag får poäng, erbjudanden och kan välja i appen exakt var jag vill att min mat ska serveras.

Det jag läser mellan raderna: ”Vi kan spara miljarder på underhåll av tryckskärmarna i restaurangen om du installerar appen. Precis som vi sparade miljarder på att sparka kassapersonalen när vi installerade tryckskärmarna.”

Kanske är det överdrivet att gå i taket över apperiet när det gäller just snabbmat, men linjen måste dras. De digitala beställningarna är mörkret.

Jag sådde ett gäng tagetes i våras. De har varsamt drivits upp, tagits om hand och slutligen planterats här i Frönäs. Nu är de precis på väg att börja blomma, och då är det dags för mig att åka tillbaka till stan. Det går att välja en melankolisk dörr för en reflektion om roads not taken och så vidare här, men jag väljer den andra dörren.

Jag tycker det är fint att trädgården gör sin grej och lever sitt liv även när jag inte är på plats. För det här är inte en stängning för säsongen, tack och hej vi ses nästa semester. Nej då. Frönäs är mer som ett andra hem, och jag kommer snart komma tillbaka. Det är inte ett avsked att åka härifrån. Det är mer ett kärt återseende med modulärsyntarna och Il Fornos pizzor och de andra grejerna i Hägersten.

Jag har lekt med tanken på att montera webbkameror i trädgården för att kunna hänga med i vad växterna gör. Men går man över en gräns där?

Jag har en dröm om att en dag inte åka tillbaka. Skaffa mig en bra grävmaskin och slå mig ner för gott. Ta modulärsyntarna dit. Gräva dräneringar åt de som bara har den melankoliska dörren att välja i slutet av säsongen. ”Ses nästa år.” Sen kan jag fika till solnedgångarna över stenkusten off season.

I en parallell verklighet har det redan skett, och det känns tryggt. I denna tidslinje kommer det att ske så småningom, är jag nästan säker på. Men ännu är jag inte riktigt klar med Hägersten. Och två av de sådda tagetes satte vi på pappas och farmors gravar nere i Västberga, så när jag är tillbaka ska jag åka dit och se hur de tagit sig.